livet i en pansarvagnspipa

vill ställa mig på mount everest och skrika allt jag kan, och hoppa. fuck det där ni håller på med, det sårar och förstör. trodde faktiskt, men jag är för svår att förstå. undrar ifall det någonsin kommer hända. någon som gjorde mig glad, något som knappt hann börja, är nu över. det gör ont. och jag vet faktiskt inte vad jag vill längre. inget hänger ihop, men strunt samma, det löser sig, eller?