livet i en pansarvagnspipa

när jag gick ur bilen och visslade på dig. hoppade du ur kojan på en sekund, såg att det var jag och blev helt galen. du skällde, pep, hoppade, viftade på svansen, så som du alltid gör när du ser mig. eftersom jag inte sett dig på över tre månader skrek jag nästan av glädje, du är guld. jag gick in i hundgården och du hoppade och studsade. när jag gick därifrån och hoppade in i bilen igen, såg jag hur besviken du blev. och det gjorde ont, mitt hjärta brast. jag ville bara gråta och ta med dig hem till mig.

 

och sen om jag bara hade fått chansen att säga hej då till världens finaste och snällaste familjemedlem, lea.

 

 

jag älskar er av hela mitt hjärta och önskar jag kunde göra mer än vad jag kan göra just nu.