livet i en pansarvagnspipa

och när jag tänker efter saknar jag min älskade bebis så sjukt jävla mycket. han var min gamla och blinda sötnos, min första och bästa råtta.
du har var med mig, i stort sätt, överallt. det var bara jag som dög för dig, alla andra var bara en prick på himlen, jag var din sol och du var min.

du var så söt när du låg i mina händer och åt godis, eller, kommer du ihåg den gången vi bodde hos bekkah och du fick för stunden heta torkel? och en gång när jag trodde att du var död.. det var hemskt, jag blev helt förskräckt innan jag lyfte på huset du låg i och såg nyvaken ut, vilken lättnad. jag minns så väl alla gånger jag släppte ut dig och de andra i min säng, ni bet sönder mitt duntäcke och jag hade dun i hela sängen och på golvet, det var dun överallt! men det gjorde inget, för du och de andra var bäst. du blev kvar sist, för du var den första som verkligen brände sig fast vid mitt hjärta.